Valpningen var beräknad till den 8 november och under måndagen den 7:e sjönk Elsies temperatur successivt. På kvällen bäddade vi alltså upp sängarna till Elsie och matte i barnkammaren och vi två gick och lade oss där. Vid 12-tiden började Elsie att krysta. Hon hade kraftiga fina värkar men ändå hände det ingenting. Matte kunde känna tassar och svans på en valp som låg långt där inne men den ville inte komma fram. Elsie krystade och grät. Kanske var valpen för stor, eller så låg den tokigt till.

Efter en timmes kraftiga krystvärkar klädde vi på oss och gick, med Elsie kopplad, ner i köket och ringde till Bagarmossens Djursjukhus för att tala om att vi var på väg. Medan matte väntade på att djursjukhusets oliiidligt långa telefonsvarare skulle prata klart och med alla de andra tikarna i en orolig ring runt oss, plaskade det till på köksgolvet och där, i ett prydligt paket mitt i en blodpöl, låg den förstfödda! Vilken lättnad!

Det var en liten brun tik, vikt 190 gram. Navelsträngen blödde så vi satte en peang på den tills blödningen stoppade, men den lilla tiken var för övrigt pigg och fin.

Efter en timme föddes en liten svart syster, 225 gram, därefter kom nästan omedelbart en brun brorsa som vägde 200 gram. Alla tre såg fina ut och kravlade målmedvetet till Elsies mjölkbar.

Sedan var det lugnt, Elsie matade och slickade och pratade med barnen. Vi hade gissat på fyra valpar med ledning av hennes viktökning - 2 kg - men nu verkade det stillna. Lite spänd i buken var hon, men det är ju inte så konstigt. Så efter ytterligare en timme eller så, när klockan var framåt fyra på morgonen, somnade matte.

Döm om min förvåning, när jag vaknade vid halv sju och kunde räkna till fyra valpar i lådan! Ojoj! Ytterligare en valp, en svart hanne på 230 gram, kunde Elsie stolt presentera - "inte behöver jag någon barnmorska, jag kan själv"! Nu ligger hon stolt och lycklig och sköter om sina barn och vägrar att lämna dem och vi måste bära en morrande Elsie ut på gräsmattan så att hon får kissa.

De andra hundarna är mycket avundsjuka och Ebba gråter högt för att hon inte får komma och hjälpa till med skötseln. Ebbas valpar ser plötsligt ut som jättebebisar och bor nu nere i köket under dagtid, där de glatt umgås med hela den övriga flocken. De är ju gamla, redan fem veckor...

Det är inte verkligen helt lätt att passera obemärkt genom köket med alla Kryddorna, som naturligtvis passar på att smita ut i nattmörkret och röja runt bland löven. Har någon försökt fånga in tre vilda mellanpudelvalpar i becksvarta natten, när de absolut inte vill gå in och fortsätta sova? Med en pjåskig pudelmorsa som står och stampar vid trappgrinden och tjatar: "skynda dig skynda dig matte, ungarna är alldeles ensamma och övergivna juh"? Och så ska man försöka att inte väcka husbonden och resten av gänget... Jag minns inte när jag senast fick sova mer än två timmar i sträck!