VÅR FÖRSTA HUND

Yasmine, den trefärgade collietiken, kom till oss på skärtorsdagen 1964, den 25:e mars. Då var hon bara sex veckor gammal. Om hundars liv inte hade varit så sorgligt kort, skulle Yasmine alltså ha fyllt 47 år när detta skrivs...

Men historien börjar egentligen långt tidigare. Den börjar den dag då jag var sex år gammal och det ringde på dörren hemma. När jag öppnade, satt där en främmande trefärgad collie utanför. Hon hälsade vänligt på mig och gick sedan helt obesvärat in i lägenheten och gick runt och gjorde sig hemmastadd. Förtjust följde jag efter henne, tills det slog mig att hon nog inte hade ringt på dörrklockan själv. Och mycket riktigt; utanför, gömd bakom dörren, stod min storebror Ulf och var mycket nöjd med sitt lyckade skämt. Collietiken, som hette Kickan och som var tre år gammal, tillhörde en god vän till min bror och bodde inte långt ifrån oss.

Kickan och jag var från den dagen närmast oskiljaktiga. Trots min ringa ålder anförtroddes jag i fortsättningen hennes dagliga långpromenader; ett förtroende jag fick mer tack vare Kickans ovanliga klokhet än min egen mognad. Kickan, den underbara och oförlikneliga, blev min bästa vän genom alla mina barndoms- och uppväxtår och otaliga är de historier jag skulle kunna berätta om äventyr i skogen, gemensamma simturer om somrarna och skridskofärder på Mälarens isar om vintrarna.

Kickan delade mina tonårs sorger och glädjeämnen och var den alltid lika pålitliga och förstående vännen - den bästa kompis en tonårsflicka kan ha. Ofattbart stor var därför min sorg när hon vid modiga 13 års ålder slutligen måste sluta sina dagar, när reumatismen blivit för svår. Att mista den mest förtrogna var ett dråpslag för en 16-åring, och jag lovade då mig själv dyrt och heligt att den dagen skulle komma, då jag åter skulle ha en trefärgad collietik vid min sida.

Den dagen kom skärtorsdagen 1964. Vi bodde i Göteborg och i min mage väntade Hélène på att få komma ut i världen. Jag kunde alltså se fram emot några år som "hemmafru" med barn (det kunde man på den tiden!) och räknade med att kunna ta hand om en hund också.

På skärtorsdagens morgon satt den blivande hussen och jag vid köksbordet med frukosten och Göteborgsposten, då jag fick syn på Annonsen: "Collievalpar, sobel och tref." Vi kunde ju i alla fall åka och titta! Att det var 12 mil att resa till Nossebro avskräckte oss naturligtvis inte, men vi skulle ju bara åka och titta...

I en kalvkätte i Åke Anderssons lagård i Nossebro kravlade sex lurviga, oemotståndliga knyten omkring i halmen, övervakade av sin, som jag tyckte, jättelika mor. Att välja en av dem var lätt - det var ju bara att ta den tik som var mest lik Kickan, med hel vit krage och med den vita bläsen tecknad som en pil i den kullriga pannan!

Den lilla utvalda förflyttades in i Åke Anderssons bondkök, där vi kunde konstatera att hon var bra liten och ganska tjock och inte kunde gå på sina fötter. Hon halkade och kavade runt på sin tjocka skära mage på det hala golvet och såg tämligen ömklig ut. Men hon var ju bara sex veckor och hade framlevt sin dittillsvarande levnad i halmen i en kalvkätte, så hon skulle nog lära sig. Inte var hon veterinärbesiktigad heller, men hon såg ju så frisk ut. Och stamtavlan - ja den var inte kommen från Kennelklubben än, men den skulle ju komma senare.

Sagt och gjort, snabba beslut är goda beslut tänkte vi, och valp och 250 kronor skiftade ägare och vi anträdde hemresan med vår nya familjemedlem tryggt vilande i Mattes knä.

Vi gjorde, kort sagt, alla fel en valpköpare kan göra och det var verkligen inte vår förtjänst att vi fick en sådan underbar hund som vi fick!

På vägen hem inhandlade vi lite diverse som skulle kunna passa som hundmat, och väl hemkommen i sitt nya hem åt den lilla med god aptit. Sedan rullade hon ihop sig på en filt i ett hörn av köket och somnade, trött och obekymrad om sin nya omgivning.

Eftersom detta var vår första hund, hade vi minsann Principer. Princip No 1 var: "Hundar Ska Inte Vistas i Sovrum". Vi var alltså ganska nöjda när vi så småningom gick till sängs, med den lilla lugnt sovande i sin kökshörna.

Men friden blev inte lång. Efter bara någon timme vaknade vi av att någon hade stängt in en fiskmås i köket. Det lät så. När vi kom ut satt den lilla där, en tvärhand hög, mitt i månstrimman på golvet, och sträckte sin lilla nos mot månen och sjöng ut sin längtan efter mor och syskon.

När vi kom lugnade hon i alla fall snart ner sig och lade sig så småningom för att somna om. Fram med kortleken! Ett stilla parti Gin Rummy medan den lilla kom till ro, sedan smygande förflyttning för Matte och Husse tillbaka in i sänghalmen. Det här gick ju bra! ...åtminstone en timme till, sedan var det samma sorgesång i köket, samma procedur och samma kortspel. Och så ännu en gång...

Den natten blev det inte mycket sovet, men fram på morgonkulan sov den lilla av pur utmattning flera timmar i sträck och låg sedan, när vi kom ut för att laga frukost, ihoprullad på nya Husses stortröja som hon hade dragit ner från en stol. Så var Husse bevekad, och flera nätter i köket blev det gudskelov inte för den lilla!

Dagen därpå uppstod så den stora frågan: vad skulle vi döpa hundbarnet till? Massor av namnförslag provades och förkastades, hon lystrade ju inte till något av dem och inget var heller tillräckligt vackert för henne. Så, på kvällen, när hon låg med sitt lilla huvud vilande på framtassarna och eftertänksamt granskade sina nya familjemedlemmar med sina orientaliskt sneda, skuggade mörka ögon, sa Husse: "Visst påminner hon om Rita Hayworths och Aga Khans dotter, prinsessan Yasmine?". Eureka - där var det! Yasmine var namnet!

Åke Andersson var en ärlig hunduppfödare. Stamtavlan kom mycket riktigt efter ett par veckor och avslöjade att Yasmine var fallen efter Junggårdens Golden Garry undan Junggårdens Tiana, idel ädel gammal svensk collieadel. Hon lärde sig också snart att använda sina ben till att gå med i stället för att kava sig fram. Och hon lärde sig dessutom en hel massa fantastiska saker därutöver.

Hon blev till exempel en exemplarisk barnsköterska som redan från början tog en mycket aktiv del i skötseln av den baby vi fick den andra juni samma år. Yasmine deltog med liv och lust i babyvården, tvättade noggrant mun och stjärt på babyn, hämtade torra blöjor, delade nappflaskor, överlämnade tappade nappar och leksaker till babyn och sällskapade i timmar med babyn på en filt på golvet.

När Hélène blev större hämtade Yasmine med förtjusning barnet genom att ta ett fast men varsamt grepp om ungens underarm och komma dragande med henne.

När Hélène så vid ett års ålder i ett obevakat ögonblick förirrade sig ut på bryggan på Tyresö räddade Yasmine faktiskt hennes liv genom att ställa sig som en skyddande mur mellan barnet och det djupa vattnet utanför tills vi kom till undsättning. Och detta trots att hon led av höjdskräck och vanligtvis inte frivilligt satte sin tass på bryggan…

I november 1964, när Yasmine var 9 månader gammal, anmälde vi oss till en "Nybörjarkurs" i Brukshundklubbens regi på Nya Ullevi. Där var 70 hundar på kursen och vi gick runt, runt i linförighetsövningar på militäriska kommandon. Så där jättekul var det kanske inte, men vi fick blodad tand och anmälde oss till en fortsättningskurs hos Föreningen Brukshundarna, som lokalavdelningen ute i Store Mosse utanför Göteborg hette.

På den tiden kostade medlemskapet i SBK 30 kronor, i SKK 40 kronor och en tävlingslicens 10 kronor per år!

På Store Mosse kände vi oss först som katter bland hermelinerna och blev nog också betraktade så till en början. Kurskamraterna var idel schäfrar, rottweilers och dobermannpinschers, ägda och förda av jättelika poliser och av vaktmän vid Göteborgs många skeppsvarv. Brukshundklubben var på den tiden en klubb för riktiga brukshundar och inget annat!

Hundägarna hade namn som Lars-Åke och Folke Hildebrand, Lars Billström, Curt Bökefors, Bengt Sedeborn, Gunvor af Klinteberg, Roland Slättberg... Rätt upp i smöret kom vi! Men vi blev snart accepterade och Yasmine vederbörligen uppskattad för den starka personlighet hon var.

Utan att blinka klarade hon av "Lukt-, Hörsel- och Karaktärsprovet" (motsvarigheten till dagens BoK-prov), som bl a innebar "spöken" som kom åkande på skrammelvagnar och platsliggning under eldgivning utan förarkontakt.

Vi var förstås mycket stolta över vår lilla collietik och vi blev ännu stoltare när vi blev tillfrågade om vi ville ingå i en träningsgrupp för "Armécertifikat", som skulle ledas och examineras av majoren vid Statens Hundskola i Sollefteå, Marlo Hjernqvist.

Efter kursen, vid drygt två års ålder, klarade Yasmine så med glans testerna för certifikatet som bevakningshund, och blev därmed den första collietiken i Sverige med den bedriften. Eftersom hon var högdräktig vid armétestet (hon skulle få sina tio valpar två veckor efter provhelgen) fick hon dispens för plankhoppet (på den tiden var det ett 2,10 m högt plank som hundarna skulle klättra över), men planket klarade hon senare med glans, några månader efter valpningen.

Vi tränade och tävlade förstås också lite "bruks" och hade, när vi flyttade till Stockholm då Yasmine var fyra år gammal, blivit uppflyttade till högre klass spår, trots bristande tid och avsaknad av bil - det var långt mellan tävlingarna på den tiden och långa avstånd till de olika brukshundklubbarna.

I Stockholm kunde vi inte hitta någon klubb som motsvarade det kära gamla Göteborgsgänget. Arbetet med Svenska Colliegruppen (Avelsavdelningen för Collie) hästar, jobb, hus och barn tog sin tribut och vi gick på sparlåga, tävlade bara någon lydnadsklass emellanåt.

Desto roligare var det därför den dagen när Yasmine under vår semester i Visby i juni 1969 erövrade lydnadschampionatet. Även med den meriten var hon Sveriges första collietik. Hon missade aldrig på en tävling, utan gick spikrakt fram - med enbart första pris - raka vägen till championtiteln.

På den tiden hade man i den högsta lydnadsklassen något som kallades "Fria moment", då de tävlande ekipagen fick visa upp några valfria konster; ibland var det rena cirkuskonsterna. Yasmine brukade visa upp några olika sorters hopp över matte, kryp med rullning och apportering av ägg, nycklar och apportbock - hon tog alltid rätt sak. Som avslutning brukade hon hoppa upp i famnen på mig, något som publiken tyckte var kul. Det var mera lekfullt på den tiden.

Även på utställningsarenan gick det hyfsat, även om Yasmine på grund av sin storlek (hon var 60 cm hög) inte skördade några större lagrar. Hon blev dock alltid placerad i segrarklass, med en andraplacering med certifikatkvalitet som högsta merit - och det räckte ju!

En enda gång gick det riktigt dåligt, då en domare skrev i kritiken: "Ej fullt fast i karaktären" och gav Yasmine ett andrapris i öppen klass. Tänk så lite den domaren begrep om hundars karaktär!

Riktigt roligt var det den gången på "Stora Stockholm", då Yasmine hade med sina valpar i avels- och uppfödarklass och fick ett välförtjänt förstapris i vardera klassen. Alla hennes tio valpar blev också fina och trevliga hundar som gav sina ägare mycket glädje under många år. Vi har fortfarande kontakt med några av valpköparna.

Ändå var det naturligtvis som vardagshund Yasmine var den stora stjärnan. Vi talade med henne som med en människa och tyckte hon förstod precis allt vi sade. Hon var i alla lägen hundraprocentigt pålitlig och kunde t ex lugnt anförtros passningen av barnen. Hon kunde också skickas att hämta tofflor, cigaretter, tidning, koppel, matskål eller barn - hon tog aldrig någonsin fel.

Till vardags hade Yasmine aldrig ett koppel på sig. Jag minns som igår den dagen jag tog Roslagsbanan in till stan med barnvagnen, Yasmine och hennes son Sorrel och på Östra Station förskräckt kom på, att man just hade infört ovillkorligt kopplingstvång i stan. 50 kronor i böter för den koppellöse - det var ju en förmögenhet! Och jag hade som vanligt inget koppel med mig.

Men, bättre brödlös än rådlös; i handväskan hade jag en rulle sytråd som fick tjäna som koppel på min promenad till Hötorget. Ingen hade ju preciserat tjockleken på kopplet…

Understundom kunde man få se Yasmine på egen promenad i vårt bostadsområde. Om hon gick norrut var det dags att möta Hélène vid skolan (hon höll noga reda på tiden), om hon gick söderut skulle hon antingen med bud från Matte till Lillemor en bit nedåt vägen eller så skulle hon på egen, privat visit hos en god vän. Hon såg då varken åt höger eller vänster, gick snyggt och prydligt på sidan av vägen, hälsade bara på mycket goda gamla vänner och såg sig noga för innan hon passerade några vägkorsningar.

Alla människor som lärde känna Yasmine talar fortfarande om henne som den alldeles otroligt fantastiska hund hon var. Filmcollien Lassie är en blek prototyp till denna underbara hund som vi hade förmånen att få dela hus med under mer än 12 år. När Yasmine en vacker vårdag drabbades av en hjärnblödning och hastigt lämnade oss lämnade hon ett stort tomrum efter sig som ingen hund någonsin kommer att kunna fylla, hur många och hur underbara hundar som än har efterträtt henne och kommer att efterträda henne genom åren.

Jag känner en stor och ödmjuk tacksamhet att ha fått lära känna Yasmine. Och också för alla andra hundar, vars vänskap jag fått och fortfarande har. Visst är det en gåva?!

Till Colliesidan