Kastrering?

Att kastrera en hund, är det ok? Det har ju blivit så modernt. Javisst är det ok. Förutsatt, naturligtvis, att det är av hälsoskäl. Tycker i alla fall jag.

För sjuka hundar eller hundar med hormonella problem; en tik med svåra löp eller skendräktigheter till exempel, eller en hanhund som är helt fokuserad på löptikar och alltid ska mäta sina krafter med andra hannar - där kan det finnas skäl till kastrering. Även när man har flera hanhundar som bara slåss och alternativet skulle vara att lämna bort en av dem. Om man har mist en ung hund i cancer kan jag också möjligen förstå ifall man väljer att kastrera sin nya hund. Och för gatuhundar i u-länder eller i länder som Spanien där hundar springer ute i stora flockar är det befogat ur djurskyddssynpunkt.

Men att utan särskilda skäl stympa och skära i en frisk individ, det har jag personligen svårt att acceptera.

Visst, man utesluter ju såväl framtida livmoderinflammationer som juvertumörer och testikelcancer. Man kan ju inte få hål i en utdragen tand eller fotvårtor på en amputerad fot heller! Men man riskerar i stället inkontinens och dålig pälsväxt. Det sistnämnda behöver ju inte vara något problem - men om det är kopplat till trasiga klor kan det bli ett stort problem.

Att man vill ha en mer lätthanterlig tävlingshund tycker jag är ett väldigt dåligt skäl. Bättre att satsa på bättre ledarskap och utbildning av sig själv och hunden!

Att ha hundar av olika kön i samma hus behöver inte vara särskilt svårt. Vi har själva under sex års tid haft en collietik och två colliehannar samtidigt och det gick utmärkt. De visste att det var flockledaren, dvs jag, som bestämde om någon skulle paras, precis som flockledaren i den vilda flocken alltid har gjort. Och det brukar ju finnas dörrar att stänga när det blir som mest intensivt.

Så till risken för cancertumörer. Här har statistikerna olika procenttal, beroende på vilken undersökning man åberopar. Mitt statistikmaterial är ju inte särskilt stort: av sju colliehannar som fötts hos oss och som alla blivit gamla, har ingen fått testikelcancer. Noll procent alltså. Ingen av de 34 pudelpojkar som fötts hos oss heller. Ingen av alla våra tikar (fyra collies, en schäfer och 40 pudlar) har heller haft några maligna tumörer. Däremot har vi haft två kastrerade tikar med inkontinens: en schäfer och en pudel. Och det är inte alls kul, speciellt inte för hunden som blir väldigt skamsen av att kissa på sig. Och en kastrerad tik hade klokapselavlossning, som hon led svårt av.

En ökad risk för fetma och problem som följer av fetma finns också hos kastrerade individer. De får inte bara ökad matlust, de får tyvärr även ändrad ämnesomsättning och behöver mindre mängd mat. Och vem orkar med att se sin hund vara hungrig för jämnan? Det är svårt att stå emot!

Självklart ska inte alla hundar gå i avel. Så är ju inte fallet heller. De allra flesta avelshundar är välmeriterade friska hundar med bra gener, åtminstone föräldrarna till de valpar som föds hos medvetna uppfödare. Men att inte få reproducera sig är nog inte något som bekymrar din hund även om den är okastrerad,  att tro det är att förmänskliga hunden mer än nödvändigt.

Att jämföra kastrering av hund med kastrering av häst och katt är att jämföra äpplen med päron. Hästen är ett stort och starkt djur och att ha hingstar ihop med ston i samma stall är ingenting vem som helst kan klara av. Och katten lever ju ett eget liv delvis i frihet, vilket skulle innebära en förfärlig massa kattungar som ingen kan ta hand om om många okastrerade katter sprang lösa. Dessutom får hankatter lätt en otrevlig ovana att kissmarkera inomhus, kattkiss i sängen är ingen angenäm dröm precis.

Många veterinärer förordar kastrering, av olika skäl. Men min synpunkt är klar: låt hunden om möjligt få vara intakt och ha sina hormoner ifred!

Detta är mina egna personliga synpunkter och jag hoppas jag inte trampat på för många ömma tår nu. Var och en gör ju som den vill med sin egen hund. Och var och en får tänka fritt och uttala sin mening. Tycker i alla fall jag.

Idag har vi själva faktiskt två kastrerade äldre tikar här hemma som mår bra (även om de faktiskt har kissat i sängen några gånger, är ständigt hungriga och har blivit lite överviktiga).  Elsie, 11 år, kastrerades för två år sedan eftersom hon hade väldigt besvärliga skendräktigheter, och Bina 14 år som fick konstiga täta löp på gamla dar och därför kastrerades som 12-åring. Så visst finns det skäl för kastrering ibland, det tycker verkligen jag också. Fast jag kan inte låta bli att undra om de mår lika dåligt när de mister sina hormoner som jag gjorde när jag kom i klimakteriet?

Det gläder mig att i en särskild bilaga till Hundsports juninummer 2011 kunna läsa Svenska Kennelklubbens uppfattning i kastreringsfrågan, som ju har debatterats livligt på sista tiden. Här läser jag exakt samma argument emot "onödig" kastrering som jag själv har. I stort sett ordagrant. Här ett utdrag från SKK:s sammanträde i mars 2010:

"§ 77 Policy avseende kastration

Ärendet föranledde en ingående diskussion och AK kunde konstatera

Med hänvisning till ovanstående beslöt AK anhålla om att CS tillskriver Sveriges Veterinärförbund om farhågorna med en rutinmässig kastration av hundar.

Vidare beslöt AK uppdra åt Åsa Lindholm att skriva en saklig och informativ artikel om kastration, som kan distribueras till special- och rasklubbar för vidare publicering i klubbtidningar och på hemsidorna.

Beslöt AK utse en arbetsgrupp bestående av Britt-Marie Dornell, Elisabeth Rhodin, Åsa Lindholm samt Helena Rosenberg med uppdrag att utarbeta ett förslag till policyuttalande från AK avseende kastration."