Elsie pratar med Gabriella Rastad

Elsie 8 veckor

Med risk för att bli betraktad som flummig vill jag dela med mig av Elsies möte med djurkommunikatören, hundprataren, horse whisperern (eller vad man nu ska kalla det) och lantmästaren Gabriella Rastad på Öland. Det var en omtumlande upplevelse som absolut inte kan avfärdas som bluff. Information om Gabriella finns att läsa på ”nätet” för den som är intresserad.

Mötet ägde rum i en helt tom sadelkammare, sånär som på två pinnstolar mitt emot varandra, i ett tomt stall. Gabriella frågade först efter mitt namn och telefonnummer (hon vet bara att det kommer en kompis till Bosses syster, inget annat) och hundens namn och ålder (hon är åtta år).

Så frågar hon: ”Hur länge har du haft henne?” och jag svarar att hon är född hemma hos mig. ”Men hon har inte bott hos dig hela tiden utan har varit borta från dig en lång tid” säger Gabriella då. Hoppsan. Elsie såldes som 11-veckors valp och kom tillbaka till oss när hon var nästan fyra år gammal.

”Hon får gärna sitta i knä om hon vill, hon ska må bra när hon är här” säger Gabriella sedan och jag frågar Elsie om hon vill sitta i knä, vilket hon gärna gör annars. Elsie bara tittar på mig, och så går hon och sätter sig mitt emellan Gabriella och mig. Hon sitter vänd mot Gabriella, med ryggen mot mig, och stirrbligar på Gabriella, som plockar fram papper och penna och säger åt mig att ”nu kommer jag att koncentrera mig på hunden och inte bry mig om dig alls”. Där sitter jag i över en halv timme medan Elsie sitter som en staty och oavvänt ser på Gabriella, som skriver och emellanåt tittar upp på Elsie.

Efter c:a en halvtimme reser sig Elsie och går fram och nosar på Gabriella, tittar i hennes väska som står på golvet och går sedan en runda i den lilla sadelkammaren. Hon har pratat klart, det är tydligt.

Gabriella tar fram en bandspelare, sätter igång den på inspelning och säger att nu får jag gärna ställa frågor under tiden som hon läser upp vad hon har skrivit. ”Hon hade mycket att säga och började prata redan innan jag fick upp pennan” sa hon.

Det här är delar av Elsies berättelse. Allting finns inspelat på band, och jag har inte lagt till eller dragit ifrån någonting. Mina kommentarer är kursiverade, inom parentes.

”Matte är väldigt hundig och tänker mest på oss hundar, är mån om att vi ska ha det bra. Han, Gubben, är också väldigt snäll men han tycker ibland att det blir lite för mycket hund. Men han är snäll och vänlig och jag älskar honom, det kan du hälsa honom.

Jag var en tuff valp och det var inte meningen att jag skulle flytta, men det blev så.” (Det stämmer precis, meningen från början var att hon skulle bli kvar hos oss).

Sedan kommer en massa om Elsies liv i sin förra familj, men det är sådant som jag inte vet och inte kan kontrollera, så det skriver jag inte om nu, utan koncentrerar mig på det som hon berättade om tiden sedan hon flyttat tillbaka till oss.

”De separerade och då fick jag komma tillbaka hem. Du förstod att jag inte kunde flytta till något nytt hem, och det är jag tacksam för.

Jag hade inte så mycket kontakt med dig under tiden jag var borta, vi träffades bara ibland (det stämmer bra).

Jag har varit på ett par utställningar, det gick väl ganska bra och jag förstår inte varför jag inte fick fortsätta (Elsie blev utställd officellt av sin förra familj vid två tillfällen: vann juniorklassen en gång och kom fyra en gång, med HP - slog då sin syster championtiken Ebba som blev reserv).

Jag har alltid varit en frisk hund, utom att jag hade ont i magen och blodig diarré, men det var länge sedan (hon låg inlagd på Ultuna Djursjukhus för blödande magsår strax innan hon flyttade tillbaka till oss).

Och så var det ju det där med klon, men det vet du ju (hon bröt en klo på julafton för ett par år sedan och fick åka till Albano för sövning och operation av klon).

Och så tanden, vill du fråga om tanden, det är inget fel på tanden! (Anledningen till att vi inte behöll henne, som vi först tänkt, utan i stället valde hennes syster Ebba, var att en framtand inte kommit fram när hon var 11 veckor. Den kom dock efter några veckor till och sitter nu där, lite mindre än de andra, men annars helt ok.)

Jag är en väldigt snäll hund och kan umgås med alla andra hundar. Jag tycker också mycket om barn och de flesta vuxna. Men ibland kan jag träffa någon vuxen som påminner mig om tråkiga saker och då blir jag lite rädd och kan ställa mig och skälla på dem. (Elsie är verkligen genomsnäll och helt pålitlig med både små och stora barn, men kan ibland ställa sig och skälla på främmande män.)

Den äldsta hunden hemma är en lite konstig hund, men hon är snäll mot mig (detta är helt klart Leja).

Den näst äldsta är kaxig och vill bestämma allt över oss andra. Det tycker inte jag att hon ska, för hon har inte den pondusen, hon är mjuk inuti. (Visst: Bina i ett nötskal)

Den yngsta kommer aldrig är att bli vuxen. Hon är så barnslig! Hon kommer aldrig att bli mamma, för hon har varken huvud eller gener för det, det skulle inte bli bra. Men hon gillar att bli behandlad som en baby (jag kan inte beskriva Julia bättre själv).

Min kompis är väldigt snäll. Ibland blänger hon på mig men det går fort över. Hon tycker att hon har varit den bästa mamman av oss och är ledsen för att hon inte kan få flera valpar. Hon är ledsen för det du har gjort med henne (Jag kan hålla med om att Ebba kanske har varit den mest omsorgsfulla mamman av våra tikar. Hon kastrerades efter sin fjärde valpkull, pga en lindrig livmoderinflammation.)

Jag har också varit en duktig mamma. Jag tycker det har varit roligt, men nu vill jag inte ha flera valpar. Men jag vill inte att du ska göra det där hormonella med mig som du har tänkt, akta dig för det, det blir inte bra (Ja Elsie har varit en riktig "curlingmamma"! Men hur kan hon veta att jag hade planerat att kastrera henne i höst eftersom hon hade en så jobbig skendräktighet efter senaste löpningen?).

Jag tycker mycket om att ha kroppskontakt och Matte tycker nog ibland att jag är lite för klängig (jodå det händer).

Jag har problem med att bli instängd, utestängd, avstängd, lämnad, och det är därför vi är här. Jag får panik. Men det har du förstått och därför får jag följa med så ofta det går, det är jag tacksam för. Men det går nog aldrig över." (Ja, det är ju precis därför jag ville prova den här lite udda utvägen för att förstå Elsies separationsångest, som är ovanligt stor. Hon kan ligga ensam i ett rum om hon får välja själv, men om vi stänger en dörr mellan henne och oss andra gallskriker hon av skräck.)

Ja, vad säger man? Självklart ska de andra hundarna också få gå och ”prata av sig”.